Vägens skum

Att vara ute på vägarna är ensamt och stundtals påfrestande. Men det kan också vara rogivande, ensam med sina egna tankar eller radions stilla sorl i bakgrunden och vägens dova hummande inunder. Mil efter mil går färden mot bestämda mål som, märkligt nog, överraskande dyker upp till vänster i en korsning eller till höger in på en mack. Att vara framme kan vara överraskande och oväntat, som om man inte tänkt sig att komma fram, all asfalt som passerat under däcken söver sinnena, kapslar in medvetandet så att det tillslut inte förväntar sig att nå fram till målet. Målet är själva resandet. Det är det som är verkligt och ständigt närvarande. Att komma till vägs ände är en snabbt avklarad sak, ett nytt tillstånd som skiljer sig helt och hållet från resan. Lastbilens hytt och de motoriska rörelserna tillsammans med monotonin är ett eget varande som inte låter sig jämföras eller lätt bytas ut mot något annat. Egentligen är färden en fast punkt i rörelse. Skiftningar i landskapet, träd som kommer och går, åkrar och fält som öppnas och sluts är fonden mot den fasta punkt som finns inne i hytten. Och där finns allting; radion, kaffet, smörgåsarna, en gungande galge, reglagen, växelspaken, instrumentbrädans nålar och lampor. Tankarna finns där också och de upptar ibland hela utrymmet, bräddar det till ett övertryck som letar sig ut via små håligheter i karossen och glipor mot yttervärlden. Men så tystnar tankarna och jämvikt återfinner sig i hytten. Den blir stilla.

En liten stad

Återigen hörs asfaltens hummande inunder och en liten stad har presenterat sig. Det väldiga släpet måste sakta ned, bli mjukt och långsamt i rörelserna. Hänsynstagande i all sin monstruösa volym. På små utfarter står bilar och väntar, en kyrka med kyrkogård hälsar välkommen och en gård som byggts i en tid när detta var skog och ödemark skyltar med loppis. Så kommer skyltarna, nya lägre hastigheter, varningar för en skarp kurva och lite senare en järnvägsövergång. Lastbilen måste anpassa sig, bli liten fast den är så stor. En allé av trötta höstträd avslutas med bibliotek. Så hyreshus med gula tegelfasader och inglasade balkonger. I prydliga rader uppställda och med tomma lekplatser vid fötterna. Två matbutiker och en rondell granne med ett nedlagt bruk som inte längre kan visa upp annat än sitt stängsel, vackra höga fabriksfönster med blyinfattade spröjsar, osorterat virke och ett rör som sträcker sig fram mot ingenting. Till farväl vinkar två små hus på en höjd inbäddade i bruna löv och sly. Inte alls ledsna utan uppmuntrande, sina inslagna rutor och glesa takplattor till trots. – Kom igen någon gång. Så är lastbilen, den stillastående punkten, åter på motorväg. Hastigheten ökar och finner sitt läge. Skogen sluter sig runt om och hummandet återkommer, så också ordningen. Fonden blir sig lik, upprepar sig helt fantasilöst och oviktigt, precis som den där galgen som gungar i takt med väg, tankar och långsamma filbyten. Att komma fram är ingen önskan, åtminstone inte tills man plötsligt kommit fram. Då plötsligt kan allt få upphöra. Och som ett brev på posten inser man att man behöver lastbils delar i Jönköping.